.

För er som gillar littaratur, har jag här min novell från en uppgift i svenskan. Temat var Lund på medeltiden! (jag håller med ... finns det inte något lite mer roligare ämne?)

men läs om ni vill! 

Imorgon är ett nytt jag

2012

Arkeolog Jens Nielsen sitter vid en dator på Lunds Landsarkiv och jobbar med sin forskning som handlar om människor och deras levnadssätt i det medeltida Lund. För skojs skull söker han på sitt eget namn i namnregistret och får träff. Uppgifterna som finns berättar om en man vid namn Jens Nielsen som jobbade som skomakare på 1200-talet i Lund. Idag skall han ligga begraven på Norra kyrkogården i Lund. Arkeolog Jens Nielsen blir nyfiken, stänger av datorn och bestämmer sig för att vandra till kyrkogården för att undersöka om uppgifterna stämmer. På vägen köper han en mugg kaffe på Pressbyrån, sätter sig på en bänk i Lundagård och funderar på vem denne man kan ha varit och hur han levde. Han somnar snart till…

 1212

Jens kände sig trött som aldrig förr denna milda vintermorgon, trots att solens strålar fick honom att glömma huvudvärken för ett par minuter där han satt på sin träpall och förberedde dagens arbetsuppgifter. Efter en stund hängde han prydligt av sig sin gråmelerade kjortel på en kopparkrok och drog på sig sitt slitna läderförkläde, som han snart skulle komma att behöva ett nytt. Samtidigt som han placerade gårdagens lappade skor i en prydlig rad på arbetsbänken drog han en lätt suck när hans tankar föll på hur gårdagens arbetsdag hade varit: En högt uppsatt präst ifrån staden hade kommit förbi verkstaden och skällt ut honom för att de skor han beställt inte hade varit färdiga i tid. Jens visste att han måste skärpa sig med arbetet, men han hade på senare tid känt sig svagare i kroppen och tröttare än vanligt. Han tänkte att detta kunde bero på att han hade haft väldigt många kunder de senaste tre veckorna, då det hade varit fest i staden och alla ville ha fina skor till en tävling som skulle hållas i dans. 

Solen stod efter ett par timmar högre och tinade snö till vatten som sipprade ner från verkstadens tak. Jens tog ett par sulor och fäste dessa i lädret med hjälp av pliggar. Hans händer hade knappt känt av de välslipade pliggarna de senaste veckorna, men det var inget som bekymrade honom eftersom han hade fått in rörelserna efter många år i verkstaden. I stort sett utförde han liknande uppgifter hela dagen och för att fördriva tiden nynnade han ofta på kända psalmer eller samtalade med nyfikna förbipasserande. Den trötte hantverkaren kände att just denna dags arbete gick extra fort eftersom han inte hade haft några beställningar, något han inte brukade ha på fredagarna, som det var idag. Det var ofta roligt att ta emot beställningar så länge inte kräsna präster kom och skällde ut honom dagen efter för att de var missnöjda med resultatet eller för att skorna var färdiga ett par minuter för sent. Jens betraktade från fönstret mörkret som hade lagt sig likt ett täcke över hustaken i Lund. Han samlade ihop arbetsredskapen och reste sig för att ta kjorteln. Sedan låste han boden och började sakta vandra längs de leriga gatorna upp till Lundagård för kvällens aftongudstjänst i Domkyrkan. Dit gick han ofta, både kvällar och morgnar, för att be tillsammans med många andra lundabor, gamla som unga. Han kände att detta var ett slags avkoppling från allt som kallades arbete, och något som lättade på många tyngande problem.
Efter akten i kyrkan strömmade folket ut i alla riktningar och Jens började promenera den korta sträckan till sin familj på Skomakaregatan, där även många av hans arbetskamrater bodde.

Hans hustru betraktade honom genom köksfönstret, öppnade strax därefter dörren och välkomnade honom hem. Han gav henne en lätt kyss på kinden och smekte ömt hennes mage, som senaste veckorna blivit allt större. Han kunde känna små barnafötter sprattla inifrån mot den varma huden samtidigt som han smålog och vände sig om för att hänga av sig kjorteln. Hustrun betraktade hans trötta ögon och strök med sina händer över hans varma panna och sade att han såg sjuk ut. Jens svarade a han hade haft oerhört många kunder de senaste veckorna, och att en präst hade skällt ut honom igår vilket hade bidragit till att han hade sovit dåligt natten till idag. Efter dessa ord vandrade han tillsammans med sin fru in i ett större rum där de slog sig ner på två trästolar. Samtidigt kom hans son springande emot honom och hoppade upp i hans knä. Även sonen yttrade ett par ord om att fadern såg trött ut, att han inte kände igen honom. När han själv tänkte efter hade han ju faktiskt känt sig ovanligt trött senaste veckorna. Dessutom hade han av någon anledning fått sämre känsla i både fingrar och armar, något han hade märkt av när han tillverkade och lagade skor, men inte direkt tänkt vidare på eftersom rutinerna på arbetet såg nästintill likadana ut varje dag. Hustrun klappade honom på kinden och sade att det nog var nödvändigt att han innan arbetet imorgon gick till S:t Jörgens hospital för en undersökning. Han tänkte att det hela kunde röra sig om vanlig sjukdom med feber eller helt enkelt bara en lättare förkylning, men han lyssnade ofta och väl på sin hustrus ord och svarade därför med att han skulle gå dit för en enklare undersökning innan arbetet. Kvällen gick mot ytterligare mörker, och för att göra detta totalt gick Jens för att släcka de sista stearinljusen i köket. I nattmörkret värmde Jens och hustrun varandra innan de långsamt vandrade in i sängkammaren för att bädda ner sig inför en efterlängtad natts sömn.
Jens vaknade tidigt följande morgon. Solen sken in och han fick lyfta upp handen en bit framför ansiktet för att inte bli totalbländad. Hustrun låg bredvid och som hos en ängel sken hennes ansikte upp i morgonsolen när han satte sig upp på sängen och betraktade hennes lätta andhämtning. Han gav henne en lätt kyss innan han reste sig upp för att byta om. Då golvet knakade när man rörde sig genom rummen fick han smyga lätt för att inte väcka henne. I ett slags enkel påse av läder packade han med sig mat för dagen, smög ut genom den slitna trädörren och möttes sedan av den varma vintersolen på samma sätt som han gjorde igår. När han andades bildades dock tunga moln framför honom och han huttrade till lite innan han började vandra ned mot S:t Mårtens gata. Promenaden tog en stund eftersom han då och då stannande ett par gånger på vägen för att lyssna på förbiflygande vinterfåglar som tycktes sjunga bekanta psalmer i en ny tolkning. Efter ett tag hade han nått fram till S:t Mårtens gata och den följde han ungefär en kvart tills han snart var framme vid S:t Jörgens hospital. Det låg inramat av en stenmur på en liten gård, och på denna fanns en mindre kyrka och ett par små hus kring vilka stressade nunnor gick runt. Han tog lätta försiktiga steg in på gården och tittade sig omkring innan en vårdskunnig nunna snart, tvärs över gården, fann hans undrande ögon och gick fram till honom och frågade om han behövde hjälp med något. Jens förklarade för henne i vilket ärende han kommit och hon ledde då in honom till ett av de små husen. Han kunde höra jämranden, klagorop och många sorgsna skrik från den långa korridoren som följde efter ingången. Jens måste ha sett livrädd ut eftersom han aldrig tidigare varit på hospitalet eller varit med om något liknande förut. Nunnan ledde in honom i ett litet rum där han fick hänga av sig kjorteln. Hon föste fram en stol och bad honom slå sig ner. Under en stund ställde hon många frågor till honom, undersökte honom noggrant och antecknade sedan ner sina resultat på ett litet papper med en fjäderpenna.

Hon sa ingenting till honom under den säkert tims långa undersökningen. När hon till slut var färdig tog hon hans händer och tittade djupt i hans ögon. Jens puls blev allt mer intensiv och han försökte svälja en klump som på bara ett fåtal sekunder vuxit sig större, men det gick inte. Nunnan sade att hon hade något tråkigt att berätta för honom, och han förstod inte vad det kunde röra sig om. Hon lutade sig närmare honom och sade att han hade visade symptom på att han led av en mycket smittsam sjukdom kallad spetälska. Jens tittade chockat på henne. Snart därefter hamnade han i ett slags vakuum och han fortsatte att titta sjuksystern i ögonen utan att yttra ett ord. Klumpen i halsen tycktes ha vuxit större senaste sekunderna och han kunde snart känna en tår falla från sin kind. Nunnan lutade sig för att krama honom, men han var så stel att han inte ens kunde röra armarna. Han hade gått dit, förväntat sig få något slags diagnos om att han hade feber, men inget mer. Att han skulle ha drabbats av en sjukdom var en tanke som faktiskt aldrig slagit honom – så sjuk hade han inte känt sig!

Nunnan förklarade för den nästan helt stela skomakaren att han skulle tvingas stanna på hospitalet ett tag framöver. Hon lade hans ena arm över sin axel och hjälpte honom upp ur stolen då han var så chockad att han knappt kunde stå på benen. Hon ledde honom genom korridoren som, sedan han gått in i huset, ekade av sorgsna själars sökande efter något som kunde släcka deras törst. En sekund senare slog tanken honom han hade kunnat komma att bli en ny medlem av denna sorgekör inom snar framtid. Hon ledde honom in till ett rum där det fanns en bäddad sjuksäng och ett tillhörande litet träbord jämte denna. På sängen fick han sätta sig när hon ur ett litet skåp plockade fram något slags sjukkläder alla intagna på hospitalet var tvungna att bära. Till dessa fick han byta om och sedan lägga sig ner i sängen. Under hela dagen då han låg i sängen tittade han upp i taket och hade han ännu inte förstått beskedet riktigt. Han hade fått uppge vem han var och de hade också tagit reda på hans hustrus namn. Hon skulle snart via en sjukbudbärare fick reda på det tragiska beskedet. På kvällen hade hon tagit sig till hospitalet med sonen, men de fick bara lov att ses en kort stund eftersom det kunde finnas risk att han smittade. Han tänkte snart att han kanske redan hade gjort det eftersom han levt omedveten om denna sjukdom i säkert flera år. Men han försökte se situationen utifrån vad den var här och nu, och försöka finna sig så gott som möjligt i den. Under den korta stund de fick ses delade de tårar och kramade varandra. Jens klappade försiktigt hennes mage, kunde känna lillen sparka där inne och gav samtidigt sin son en kyss på kinden. Hustrun och sonen var tvungna att lämna honom när mörkret föll och timmarna som följde därefter låg han och tittade upp i taket och hade svårt att somna till tonerna av de svårt sjuka som bankade i väggarna intill.

Nästa dag liknade till största delen gårdagen, men han fick olika slags vätskor han var tvungen att dricka. Genom dörren kunde han se patienter gå förbi i korridoren, många av deras ansikten var deformerade och deras fingrar liknade mest klumpar. Han tittade därefter på sina egna och rörde lätt på dem, men det gick trögare än för ett par dagar sedan. Han hade förstått att rörligheten i fingrarna hade minskats till följd av spetälskan och han hade blivit tröttare och sjukare pg.a. denna. Dagarna på hospitalet blev efter ett par veckor vardag för Jens. Det hade snart blivit ”hans nya hem”. Nunnan berättade för honom att han blivit smittad för flera år sedan men att det först var nu som symptomen visade sig, och det blev bara värre för varje vecka, precis så som han själv hade upplevt att han stegvis blivit sämre. Vissa veckor var klagoropen mindre då de sjukaste hade avlidit och nya tagits in på hospitalet. Jens hade känt knölar i ansiktet som efter en månad vuxit sig stora nog för att nunnorna skulle påpeka att hans utseende förändrats. Allt gick så fort. Från en vecka till en annan kände sig Jens 10 år äldre. Hustrun hade nu inte länge tillåtelse att röra sin man utan fick ge honom gåvor och hälsningar via personalen, och i bästa fall titta på honom från dörröppningen. Allteftersom veckorna gick blev skomakaren sämre och känslan i fingrarna var nästan helt borta, något han verkligen kunde känna av när han låg i sängen och pysslade med små pliggar och lädersulor som frun hade tagit med för ett tag sedan för att han skulle ha något att göra.

Ett par veckor senare tog Jens själv ton i sorgekören, inte frivilligt, men smärtan hade blivit allt mer intensiv och påfrestande så att detta inte kunde hjälpas. Han var nu den som bankade på de nyintagna patienternas väggar. De senaste dagarna hade han fått svårare att andas, och han kunde knappt längre hålla ögonen öppna. Han kippade efter andan, men den var knapp.

En natt mötte han ett kraftigt ljus, genom vilket han vandrade i ett slags dimma. Han upplevde det hela som ett slags färd till framtiden. Han kunde efter en tids vandring i dimman urskilja barnaskrik och dessa var så pass kraftiga att han fick sätta händerna för öronen, i den mån han kunde röra dem. Efter ytterligare vandring i dimman kunde han snart se sin son. Han höll på att låsa upp det rostiga låset till skomakarverkstaden och när han klev in hängde han av sig sin kjortel. Därefter plockade han fram arbetsredskapen och förberedde arbetet för dagen.

2012

Jens vaknar snart till av att ett förbipasserande pars röster liksom ekar i hans huvud. Han inser strax därefter att han spillt ut det mesta av kaffet på sina svarta jeans och att det redan har hunnit torka in. Han blinkar långsamt till ett par gånger innan han reser sig för att slänga pappmuggen i en papperskorg som finns intill bänken. Snart fortsätter han sin promenad och möts längs Bredgatan upp till Allhelgonakyrkan av blomstrande buskar. Hans ögon faller på en speciell ros som han bestämt plockar upp och luktar på.  Ett par minuter senare är han framme på kyrkogården och orienterar sig fram där i någon timme innan han finner en mossig, gammal sten där han snart kan läsa ut hela namnet: Jens Nielsen.

Han småler lite för sig själv, och lutar rosen långsamt mot gravstenen. Där sitter han ett par minuter och känner grönskans dofter omfamna honom. Snart får han dock väldigt bråttom: Han har lovat att följa med sin son Felix för att köpa ett par nya fotbollsskor till matchen imorgon…  



´

för inspiration till vår novell fick vi gå till kulturen innan... tjoho!



Om någon enstaka bara läser typ en mening blir jag glad bara över det... haha.



linuzz