snörtrassel, 06
(hittat från 2006).
det känns för tidigt att agera, men för sent för att låta allting vara. jag skulle vilja ha så mycket sagt, men jag vill inte vara som jag behandlas. jag vill inte öppna munnen och låta mina åsikter svämma över er och bara öppet säga allt jag stör mig på. men jag gör inte det. för i min värld ska jag utvecklas efter mina posetiva tankar om livet.
jag kan höra något, från någon annan som jag inte kan veta är sant. men jag låter mig luras av det och går på det, fastän jag ger allt för att inte bry mig eller ta in någon negativ information. men man säger att man ska skita i allt det dåliga, och lyssna till det som är bra. det är enkla ord som är svårare att förenkla. även om man försöker. så oftast lyssnar man till kritiken (den dåliga) varför är det så? dominerar den? lyckan och rättvisan och det goda tycket representerar en människa (främst).
jag har kämpat i 5 år med mitt inre, mina tankar , känslor och bearbetandet av upplevelser. jag tänker aldrig i hela mitt liv falla tillbaka i den svackan jag befann mig i. tänker aldrig låta mig hamna i samma jävla SKIT igen. jag är för viljestark för att låta mig "trilla" tillbaka, och hålla på med den skiten som man gjorde då.
jag älskar livet för mycket för att vara för svag för att inte klara det. för jag vill ju. innan ville jag inte. men viljan att vilja måste ju funnits även då, eftersom jag äntligen fått den (svårt att förklara, hoppas ni förstår).
mitt sätt att glömma det som jag befann mig i förrut är att prata och skriva. det är så jag bearbetar det. och det kanske är så att jag skrivit och pratat om det länge. men steget för varje sak jag skriver kommer en bit upp. någon gång lär jag nå "näst högsta steget" men aldrig det högsta, eftersom minnet (tyvärr) alltid kommer finnas med mig i hela mitt liv.
Punkterad - (30 sept, 2006)
jag försöker att inte tänka tillbaka. försöker glömma det som var. men det är så jävla svårt. min själ har redan punkterats och hålet är nästan läkt, men inte fullt ut, för det kommer det aldrig att göra, och den lilla spricka som finns kvar, är den jag fortfarande kommer ihåg.
ibland var jag rädd för mig själv. jag visste inte vem jag var eller vad jag skulle kunna göra med mig själv. ibland försökte jag, men misslyckades, och det var väl fan reda turen.
det var inte värt det.
för idag är det bättre.
alltid lika "skrämmande" att läsa gammalt man hittar...
det känns för tidigt att agera, men för sent för att låta allting vara. jag skulle vilja ha så mycket sagt, men jag vill inte vara som jag behandlas. jag vill inte öppna munnen och låta mina åsikter svämma över er och bara öppet säga allt jag stör mig på. men jag gör inte det. för i min värld ska jag utvecklas efter mina posetiva tankar om livet.
jag kan höra något, från någon annan som jag inte kan veta är sant. men jag låter mig luras av det och går på det, fastän jag ger allt för att inte bry mig eller ta in någon negativ information. men man säger att man ska skita i allt det dåliga, och lyssna till det som är bra. det är enkla ord som är svårare att förenkla. även om man försöker. så oftast lyssnar man till kritiken (den dåliga) varför är det så? dominerar den? lyckan och rättvisan och det goda tycket representerar en människa (främst).
jag har kämpat i 5 år med mitt inre, mina tankar , känslor och bearbetandet av upplevelser. jag tänker aldrig i hela mitt liv falla tillbaka i den svackan jag befann mig i. tänker aldrig låta mig hamna i samma jävla SKIT igen. jag är för viljestark för att låta mig "trilla" tillbaka, och hålla på med den skiten som man gjorde då.
jag älskar livet för mycket för att vara för svag för att inte klara det. för jag vill ju. innan ville jag inte. men viljan att vilja måste ju funnits även då, eftersom jag äntligen fått den (svårt att förklara, hoppas ni förstår).
mitt sätt att glömma det som jag befann mig i förrut är att prata och skriva. det är så jag bearbetar det. och det kanske är så att jag skrivit och pratat om det länge. men steget för varje sak jag skriver kommer en bit upp. någon gång lär jag nå "näst högsta steget" men aldrig det högsta, eftersom minnet (tyvärr) alltid kommer finnas med mig i hela mitt liv.
Punkterad - (30 sept, 2006)
jag försöker att inte tänka tillbaka. försöker glömma det som var. men det är så jävla svårt. min själ har redan punkterats och hålet är nästan läkt, men inte fullt ut, för det kommer det aldrig att göra, och den lilla spricka som finns kvar, är den jag fortfarande kommer ihåg.
ibland var jag rädd för mig själv. jag visste inte vem jag var eller vad jag skulle kunna göra med mig själv. ibland försökte jag, men misslyckades, och det var väl fan reda turen.
det var inte värt det.
för idag är det bättre.
alltid lika "skrämmande" att läsa gammalt man hittar...
Kommentarer
Trackback
