.

jag hatar att jag inte kan förneka verkligheten längre. man gör allt för att försöka gå vidare som en stark människa, men ärren följer mig i mina spår, tätt inpå. det som blivit del av min vardag spårar ibland ur, och det är när andra får upp ögonenför sanningen som man inser vad som verkligen inte fungerar. jag vet att jag måste jobba nu. jag försöker få mig själv problemfri och se på mig själv som fått liv av en anledning. och jag vill inget annat än att vara glad! trots att jag hela tiden konfroterar mig själv med mina problem ser jag mig själv som oerhört patetisk, egoistisk och dum som inte slutar fundera över det genom att tänka på de som knappt har mat för dagen. samtidigt som det ger mig förståelse, pespektiv och insikter... kan jag inte hjälpa de stackarna som har det så fruktansvärt.. jag önskar dock att jag kunde.. och det svider i min själ att jag "tillåter" mig själv må dåligt när jag vet hur många som lider... jag känner mig så... liten i min egen värld? samtidigt vet jag att man inte kan undkomma ens egna probelm endast genom att se på det utifrån det hela...dock kan man förstå och kanske se mindre svårigheter med det...
jag vet inte, det är svårt? tror alla känner mer eller mindre att vi klagar över så mycket onödiga saker. men mår vi dåligt måste vi gå till grunden om vad det handlar inte om.. inte bara kasta bort det för vi vet att andra lider mer.. det hjälper oss bara förstå hur bra vi har det.. och att våra problem kanske inte behöver vara så stora..eller?



/ L <3