.

funderar mycket, som vanligt.

jag vill känna att jag, i de andetag jag andas, är den jag vill finna. jag orkar inte längre spela en roll. inte en roll som mot andra är falsk, men för mig själv. falskspel jag känner av varje minut, varje sekund. jag känner det i varje rörelse jag gör,i varje ögonblick. det kan så vara när man sitter i matsalen i skolan som vilken annan som helst. man är en av alla andra, så länge man sitter med andra, annars är man ensam (eller förvisso en självständig person, vilket jag faktiskt kan vara väldigt ofta). men tänk er. alla bord står i rad, stolarna är placerade i ett visst mönster, och vi följer mönstret genom att sätta oss på stolarna som de är...

 mönstret består när vi sätter oss. i allafall på ytan...

... man är en av alla andra men ändå befinner man sig på en så jävla främmande planet, så långt i från vad medvetandet vill. när jag ser på människor av mitt eget kön känner jag mig till viss del hemma, men ändå främmande i den rollen, på samma sätt som det motsatta könet känner jag mig till viss del hemma, samtidigt väldigt långt borta. jag känner mig bara som "människan". i allmänhet vill jag bara visa på att antingen blir du kille eller tjej, och du förväntas leva upp till det kön du föds till. känner mig inte i hemma i en roll som den jag är född till att vara och förväntas beträda, varför vet jag inte. vet inte om mina tankar och känslor betyder något eller kommer visa på något i framtiden. kanske är androgyn ett ord som skulle beskriva mitt dilemma? jag tror nästan det. det tillåter ett slags blandning. vad jag DOCK säkert vet att jag inte vill ändra på den jag är, jag vet att jag kommer hitta mig själv. jag är född till lina, det är så Gud har skapat mig, det fanns någon mening med det, enligt min "tro". jag känner att jag just nu svävar i ett slags vakuum av ovetande om vem jag är och känner. jag har inte hittat min plats än. kanske finner jag denna när jag ikläder mig något slags arbetskläder och testar på vad jag egentligen vill göra? kanske är det den pusselbiten som saknas. och än jag ung, det är vi alla. jag vet att vi alla tänker mycket på livet och speciellt nu när vi nått den där juridiska myndighetsgränsen som gäller alla, när man enligt lag är vuxen och plötsligt får mer ansvar över sina handlingar och sitt liv i övrigt. jag vet att man brukar tala om något slags ålder i 20 års åldern, tror mig det vara 25 eller något, då man till största del "hittat en själv" och fått insikt om vem man är som person. kanske är det bara att vänta på den gränsen? samtidigt.. jag lever inte om sju år idag, jag lever här och nu, för det är det jag vill göra: lära mig fånga dagen som den är¨och leva här och nu. man får ta en sak i taget. och det är ju faktiskt så att man får insikter både om sig själv och livet varje dag, ofta är det så i alla för mig.

det sliter på mitt psyke att känna mig så främmande. jag försöker leva upp till det jag är född till. men det känns inte på alla sätt som det är "jag". samtidigt känner jag mig så, mycket mer "människa" än något av könen vi föds till, förstår ni? båda rollerna känns antingen lika främmande, eller bäst i en mix, bara vara jag. inte behöva bete mig så som det förväntas. för det är inte jag. jag måste försöka leva upp mer till vad jag verkligen känner. vi alla känner oss udda, och det vet jag att många människor tänker. en dag hittar vi oss själva. men visst tar det tid.. det gör mycket här i världen... det gäller att ta dagen för var den är, lära sig älska sig själv med tiden... och uppskatta det man fått som människa!

visst. vi är alla unika. men nogfan har vi det gemensamt att vi alla är människor? någon stans där gör vi också en jämförelse med mina tankar...

det är nog ingen som förstår. knappt jag gör det. men det kommer väl en dag.

skönt som fan att få skriva av sig. bloggen är min egen lilla psykolog som hjälper mig bearbeta mycket på mitt minne! egentligen bloggar jag inte i syftet att få läsare eller något. jag uppmanar ingen att läsa min blogg heller. det är mina tankar och dylikt som skrivs här. vill sedan någon ta del av mitt liv, är det för mig bara en merit!:)

nu ska jag sova!

ALL KÄRLEK!

<3
/ linuuzz