.

det har varit en väldigt underlig helg, vad mer kan jag säga?
den värsta dagen detta året so far, helt klart. slutade fuck'D up.
måndag o sånt imorgon, try tro reloooad...

hörs då... skriver mer imorgon... ingen energi efter den här helgen..

/ L<3

har inte bloggat på två dagar, varit lite för mycket att tänka på i livet helt enkelt. och det känns inte kul att skriva bara för att skriva.. det ska ju ändå finnas någon liten lust, men det kände jag nu!

i vilket fall så blir det att träffa robin ikväll, vi ska mixa (ska visa honom mina grejer eftersom har blivit lite intresserad av hur det fungerar) sen blir det film och fredagsmys! imorgon blir det också mys med melodifestivalsfinal och själv hejar jag på anna bergendahl!

längtar till tisdag också förresten... vi är några stycken som ska göra en riktigt sjuk sak! det hålls hemligt fram till dagen efter då ni kommer förstå! kommer bli sjukt ball! hahaha, fortsättning följer...

ps. idag gick min mun något fel vid fel tillfälle MEN jag ångrar det inte eftersom berörda människor förtjänade det jag/vi sa. ren fakta säger jag bara, och jag står upp för det! om någon vill veta mer så får ni fråga mig, det passar inte att skriva namn och sådant här haha...

lite diktanalys på svenskan som vanligt idag, konstutställning på nutida konsten (faktikst kul o se!) och sen ingen filmkunskap eftersom vår lärare "tappat rösten" (hon brukar förövrigt varje fredag säga "är lite mosig i huvudet så ni kan få gå hem istället"). men vem klagar? jag gillar det :).


skön låt som fan med tensta förresten:






tjejen som tänker för mycket? blir lite för mycket ibland...

hoppas ni får en underbar fredag alla :)

kärleken,

/ linuzzz<3

jag har nattångest. det är för mycket som rör sig i huvudet... en händelse i fredags (i vilken jag inte var delaktig i) fick mig att minnas... varning för djuphet nedan, ni läser på eget bevåg eller vad man säger... men det är så här jag gör det... det är så här jag lär mig leva med mina sår... genom att skriva, skriva skriva och bara prata och ibland försöka skratta... det funkar faktiskt lite lättare så...

Börjar med dig P. (Mötte P:s ansikte i fredags...)
Ville bara så gärna gå fram och ge dig en så jävla fet box i huvudet. du sa dock inget i fredags, som du inte vågat de två senaste åren... då..
gick vi i samma klass, ändå vågade du fram din mest hatiska sida av dig själv (haha som om du hade någon bättre?). hade inte gjort dig ett fucking skit, bara existerat, stått upp för vem jag var och det jag gillade. ändå vågade du påstå hur jävla ful och äcklig jag var, vilken stor skam jag var för vårt land, vilken stor skam för världen, vilken liten ful fläck på kartan jag var som inte gick att tvätta bort. jag förtjänade att dö, sådana som jag förtjänade inte att leva. det var det du sa, och vad fan hade jag gjort dig?! gjort dina dagar något mer sorgsna genom mitt tilltyglade yttre? svårt att palla med det eller? lätte att hitta någon mycket fulare? det tjänar förresten inget till att knuffa en i väggar eller kasta saker på en för att sedan ge föremålet vidare till någon "stackare" med vetskapen att föremålet nuddat mig.....

Kan nämnas om din lika efterblivna vän när jag redan nämnt några rader om dig; Till dig, mr L: minns du den dagen då du skickade ditt typ livs elakaste mail till någon som inte gjort dig något mer fel än att finnas till? trodde du jag skulle hålla masken för folket runt mig, som om det gick? så jävla stark var jag inte. det blev samtal till dina päron (förstod aldrig hur två så smarta päron kunde föda en sådan känslokall människa). de åkte direkt med dig hit, du hade inte ens tid att blinka eller förklara dig. jag stod i källaren. hackade tänder. jag blev uppkallad men vågade inte se dig i dina ondskefulla ögon som bara talade rent HAT. där fick du sitta, liten som du ju faktiskt var. med åtta ögon som stirrade in i dina två, som blev så mycket mindre än tvåtalet alltefter det att tiden gick. du blånekade ditt handlade, fastän det fanns alla bevis, det fanns på PAPPER. tillslut sjönk du ihop.. börjdae gråta... och erkände ditt misstag. J fick också uppgift att ringa mig och be om ursäkt för det ni tillsammans suttit och knapat ihop allt hat. du var ju inte ensam författare (ytterligare en orsak till att känna sig mindre skyldig, eller?!).  

(Både J och O gick i min klass). Det förvånar mig inte, men självklart var det J (om det inte är P eller L så är det J) som bestämde fight mot O i stadsparken en dag efter skolan. det förvånar mig inte ett dugg. O föll också offer för dessa idioter. jag åkte till stadsparken för att seriöst inte vänta mig någonting. men det visade sig att jag hade fel och tre sekunder därefter rusade J med all sin kraft mot O och de började vilt att dra och slåss i varandra. runtom stod alla andra övriga idioter. jag såg på med mina små, små ögon och visste inte vad jag skulle göra. jag flydde hem i panik, ringde O's syster som fick reda på vad O var med om i stadsparken. därefter minns jag inte vad som hände.

Många skrev saker om O på väggarna i korridorerna; jag var liten och svag, ville inte visa mig liten bland de få som ändå tillät mig existera. Men så fort de försvann, rotade jag fram mitt lilla suddigum och kämpade ivrigt för att få bort de fula orden, men snabbt, ville ju inte att någon skulle se att jag försvarade någon så jävla "obetydelsefull" som ju O var i de andras ögon.

Jag är besviken på skolans agerande, på den hjälp de utlovade men som jag aldrig fick. Minnena förblir sår i min själ, men jag har lärt mig oerhört mycket av det fina i mitt liv tack vare denna kamp det varit genom hela mitt liv: en kamp om att kunna vara den man är och få finnas till och gilla det man gillar.

Jag känner att jag förlorar mot mig själv om jag går i korridorerna på BUP igen, även om jag känner att det finns så jävla många obesvarade frågor kvar som begränsar mig i mitt sociala liv. Jag vill bara förstå, jag försöker förstå, men jag är rädd att jag aldrig kommer göra det och få svår på alla de frågor jag i så många år ställt mig; varför? och vem sitter inne med svaren? och vem svarar för att ge mig dem?

Jag vill inte vara äcklig, det är min största rädsla. Att omvärlden kallat  mig ful och äcklig är inget som underlättat mig i och med mina problem som liten på dagis (då jag också fick gå till BUP) MEN ÄNDÅ HAR JAG INTE FÅTT SVAR PÅ VARFÖR? Det är det enda jag vill ha... samtidigt lär mig mycket om mig själv varje dag... och jag tror på tid...

Så fort någon kan röra vid mig, ta på mig. krama mig. Bara visats i min närhet... då känner jag mig så jävla glad och lycklig (jag är inte äcklig då längre, förstår ni?) Detta är en av bara många jämförelser jag gör för att sätta perspektiv på vad man verkligen lär sig genom livet (som fuckar oss alla). jag är glad att jag kan uppskatta så mycket, det är enormt för mig.




och till dig...
just nu är jag så glad att jag har dig robin...
du får mig att tro på mig själv och på vem jag är.
du är en enorm själ som sätter alla dina andra medmänniskor i centrum före dig själv.
du förtjänar allt gott, min stjärna!
du ANAR inte vad du gör för mig i mitt liv just nu.
DU BETYDER SÅ JÄVLA MYCKET FÖR MIG.
du anar inte älskling!!!<3

och till er alla andra, fyfan... ni räddar mitt liv, och det bokstavligen. älskar er!

Och till er som tagit så många år ifrån mig i mitt liv: Jag hatar er inte, jag hatar bara det ni gjort. Jag tackar er dock för hur värdefullt ni gjort mitt liv här och nu, utan er hade jag aldrig blivit den jag är. Hoppas ni själva lärt er av ert handlade genom att se vem jag är idag, och vilka ni själva blivit? Önskade jag kunde stoppa klockan och spola tillbaka och glömma det som var, men jag lär mig se på händelserna så här i stället. Jag kan det nu när jag står med två ben på jorden.

nu e jag färdigbearbetad för inatt.. djupa hjärna-helvete...

all kärlek till er där ute... och älska livet!!


/ linuzzz<3


avslutar med lite poesi jag skrivit som sammanfattar ovanstående rätt väl!: 

Vem sade att det som gått förlorat

skulle vara mödan värd att fälla tårar över
när det yttre talar sorgesång för andra.
Vems ansikte skulle dessa droppar uppmuntra

om det inte vore för livet i deras rörelse
som likt haven aldrig står stilla.

Kanske tröstar ett sorgset yttre skal,

en vilsen själ i dess misstags snedsteg,
för helhetens skull i det svåra.
Jag skall sörja det som är och har varit,

för det som senare skall komma att bli,
en hjälp för andra när det inre har fått liv.







-

känner för att avslöja en liten hemlighet.. jag brukar vissa nätter sätta på mig mina feta skullcandy lurar och vrida upp den festaste musiken (ibland är det riktigt gay-musik, men allt som sätter mina känslor i gungning får mig att på något sätt vilja leva ut dessa). efter detta släcker jag i hela rummet. bara det starka ljuset från datorskärmen lyser upp. sedan kör jag världens workout och dansar, dansar, och dansar (och verkligen inte fint!) ibland inbillar jag mig att jag befinner mig på en önskad plats, och bara drömmer mig i väg i musikens värld... det kan låta helnördigt och väldigt skämmigt (jag vet, hade jag haft en dold kamera på datorn hade jag blivit fett hånad av alla mina vänner dagen efter haha!). men jag älskar det! det är en underbar känsla, att vara omsluten av musik i öronen och veta om att alla sover och att ingen kan se mig. det är då mina inre drömmar och musikens betydelse kommer till fysiskt uttryck. och det är en underbar känsla att bara få röra sig loss!



typ så kan jag se ut? :)

testa på det, det är en underbar känsla!

kärlek till er alla

/ linuzzz<3

nu får jag fan ta och slå mig själv i ansiktet eller något vakna upp från det som pågår inom mig. när fan ska min hjärna få vila från alla ständigt kretsande tankar i mitt huvud? och varför tar jag inte itu med mina problem och varför skjuter jag upp allt sådant som "inte är i prioriterat i första hand"? fan asså.. jag vill bara skaka om mig själv och se allt lite enklare. jag vill verkligen göra saker så enkla för mig själv som möjligt, men det är ständigt dessa spärrar som styr mig och begränsar mig. min vilja säger något, men min kropp gör annat. time for a change... lättare sagt än gjort men mer än sjukt behövt. jag måste sluta bry mig så mycket. acceptera the fact att det bara i min hjärna så mycket skit om allt försigår. det krävs en balans i mig som människa, men det tar tid... tid som fan! men det är ALL möda värt.. livet bjuder på så sjuka överraskningar varje dag! möten med andra människor är ju fan bara guldet, så mycket som ni alla ger... fortsätta vara vilka ni är, ni gör så jävla mycket! haha sjukaste är att jag är medveten om alla mina onödiga problem, men jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur dem, men no matter what, tid finns i livet, everything's gonna be alright...

nog om nattens djupa rader. då är det superbowl imorgon! (skriver detta på natten). ska bli nice och se hur det blir, lär bli kinda crowded! har dock en otrygg magkänsla om att polhem kommer förlora, men det återstår att se. efter matchen är det efterfest på (lundia?) ska dock inte dit, men lär bli en sjukt fet fest!

SPYKA WOLVES VS POLHEM PIRATES! nu krossar vi? (varför får jag inte rubriken över bilden för då centreras hela texten?!) om ni nu skulle störa er ... haha.

haha palla att klockan är 3 och att jag ska upp om 4 timmar, seriöst, vad gör jag med mitt liv och min djuphet?!

aja. min blogg är frivillig att läsa, haha:(

kärlek till er alla fina själar!

natti

/ er linuzzz<3

var på asia idag (skriver detta på natten) med anna mathilda och maria. kan bara säga att den tallriken asiamat satt som smort! fyfan vad gott det var! påvägen till asia träffade jag på min "gamla" nk-lärare (som jag hade i Nk A förra året) som tydligen har flyttat in två hus bort från mig, sjukt oväntat men ändå kul! haha (kul följe till skolan numera? absolut!)

har förövrigt pluggat lite idag faktiskt.. ska ha något slags uppsats om BÅDE upplysningen och romantiken i svenskan, haha helt sjuka områden och jag fattar inte vad fru glad har tänkt? men det löser sig nog, blir nog framskjutet .. så förvirrad som hon är.

renskrev mitt CV idag efter lite tips från syster. har fixat mitt betygsutdrag i digital form också, så imorgonkväll ska jag skicka in CV med bifogat samlat betygsdokument + personligt brev till det jobb jag söker. hoppas innerligt att jag får jobb både i sommar och höst.. vill inte gå hemma och strosa.. men det finns säkert något.. man får bara vara envis och ligga i... time's running out!

btw,

memories keep coming back.
kan dock säga att lycka är att känna att man har en framtid att se fram emot, med andra ord livsglädje.
jag är glad att jag kan känna den trots alla minnen av vilka jag ofta blir påmind. saker jag trodde var glömda dyker plötsligt upp, när man indirekt accossierar något till ett hemskt minne när man befinner sig på ett ställe/gör något/har liknande tankar som det var just i det läget från vilket man har minnet. man vill stop and rewind och få saker ogjorda, samtidigt som man tackar motståndet för att man är den man är idag: uppskattar sådant som för andra är en skrattretande självklarhet.

Sova nu, min hjärna pallar shiden trycket av tankar.

förresten, vad är detta för JÄVLA skitmusik?! hahaha?! fyfan vad illa med ungarna...



nattinatti.

<3

/ linuzzz