.

jag har nattångest. det är för mycket som rör sig i huvudet... en händelse i fredags (i vilken jag inte var delaktig i) fick mig att minnas... varning för djuphet nedan, ni läser på eget bevåg eller vad man säger... men det är så här jag gör det... det är så här jag lär mig leva med mina sår... genom att skriva, skriva skriva och bara prata och ibland försöka skratta... det funkar faktiskt lite lättare så...

Börjar med dig P. (Mötte P:s ansikte i fredags...)
Ville bara så gärna gå fram och ge dig en så jävla fet box i huvudet. du sa dock inget i fredags, som du inte vågat de två senaste åren... då..
gick vi i samma klass, ändå vågade du fram din mest hatiska sida av dig själv (haha som om du hade någon bättre?). hade inte gjort dig ett fucking skit, bara existerat, stått upp för vem jag var och det jag gillade. ändå vågade du påstå hur jävla ful och äcklig jag var, vilken stor skam jag var för vårt land, vilken stor skam för världen, vilken liten ful fläck på kartan jag var som inte gick att tvätta bort. jag förtjänade att dö, sådana som jag förtjänade inte att leva. det var det du sa, och vad fan hade jag gjort dig?! gjort dina dagar något mer sorgsna genom mitt tilltyglade yttre? svårt att palla med det eller? lätte att hitta någon mycket fulare? det tjänar förresten inget till att knuffa en i väggar eller kasta saker på en för att sedan ge föremålet vidare till någon "stackare" med vetskapen att föremålet nuddat mig.....

Kan nämnas om din lika efterblivna vän när jag redan nämnt några rader om dig; Till dig, mr L: minns du den dagen då du skickade ditt typ livs elakaste mail till någon som inte gjort dig något mer fel än att finnas till? trodde du jag skulle hålla masken för folket runt mig, som om det gick? så jävla stark var jag inte. det blev samtal till dina päron (förstod aldrig hur två så smarta päron kunde föda en sådan känslokall människa). de åkte direkt med dig hit, du hade inte ens tid att blinka eller förklara dig. jag stod i källaren. hackade tänder. jag blev uppkallad men vågade inte se dig i dina ondskefulla ögon som bara talade rent HAT. där fick du sitta, liten som du ju faktiskt var. med åtta ögon som stirrade in i dina två, som blev så mycket mindre än tvåtalet alltefter det att tiden gick. du blånekade ditt handlade, fastän det fanns alla bevis, det fanns på PAPPER. tillslut sjönk du ihop.. börjdae gråta... och erkände ditt misstag. J fick också uppgift att ringa mig och be om ursäkt för det ni tillsammans suttit och knapat ihop allt hat. du var ju inte ensam författare (ytterligare en orsak till att känna sig mindre skyldig, eller?!).  

(Både J och O gick i min klass). Det förvånar mig inte, men självklart var det J (om det inte är P eller L så är det J) som bestämde fight mot O i stadsparken en dag efter skolan. det förvånar mig inte ett dugg. O föll också offer för dessa idioter. jag åkte till stadsparken för att seriöst inte vänta mig någonting. men det visade sig att jag hade fel och tre sekunder därefter rusade J med all sin kraft mot O och de började vilt att dra och slåss i varandra. runtom stod alla andra övriga idioter. jag såg på med mina små, små ögon och visste inte vad jag skulle göra. jag flydde hem i panik, ringde O's syster som fick reda på vad O var med om i stadsparken. därefter minns jag inte vad som hände.

Många skrev saker om O på väggarna i korridorerna; jag var liten och svag, ville inte visa mig liten bland de få som ändå tillät mig existera. Men så fort de försvann, rotade jag fram mitt lilla suddigum och kämpade ivrigt för att få bort de fula orden, men snabbt, ville ju inte att någon skulle se att jag försvarade någon så jävla "obetydelsefull" som ju O var i de andras ögon.

Jag är besviken på skolans agerande, på den hjälp de utlovade men som jag aldrig fick. Minnena förblir sår i min själ, men jag har lärt mig oerhört mycket av det fina i mitt liv tack vare denna kamp det varit genom hela mitt liv: en kamp om att kunna vara den man är och få finnas till och gilla det man gillar.

Jag känner att jag förlorar mot mig själv om jag går i korridorerna på BUP igen, även om jag känner att det finns så jävla många obesvarade frågor kvar som begränsar mig i mitt sociala liv. Jag vill bara förstå, jag försöker förstå, men jag är rädd att jag aldrig kommer göra det och få svår på alla de frågor jag i så många år ställt mig; varför? och vem sitter inne med svaren? och vem svarar för att ge mig dem?

Jag vill inte vara äcklig, det är min största rädsla. Att omvärlden kallat  mig ful och äcklig är inget som underlättat mig i och med mina problem som liten på dagis (då jag också fick gå till BUP) MEN ÄNDÅ HAR JAG INTE FÅTT SVAR PÅ VARFÖR? Det är det enda jag vill ha... samtidigt lär mig mycket om mig själv varje dag... och jag tror på tid...

Så fort någon kan röra vid mig, ta på mig. krama mig. Bara visats i min närhet... då känner jag mig så jävla glad och lycklig (jag är inte äcklig då längre, förstår ni?) Detta är en av bara många jämförelser jag gör för att sätta perspektiv på vad man verkligen lär sig genom livet (som fuckar oss alla). jag är glad att jag kan uppskatta så mycket, det är enormt för mig.




och till dig...
just nu är jag så glad att jag har dig robin...
du får mig att tro på mig själv och på vem jag är.
du är en enorm själ som sätter alla dina andra medmänniskor i centrum före dig själv.
du förtjänar allt gott, min stjärna!
du ANAR inte vad du gör för mig i mitt liv just nu.
DU BETYDER SÅ JÄVLA MYCKET FÖR MIG.
du anar inte älskling!!!<3

och till er alla andra, fyfan... ni räddar mitt liv, och det bokstavligen. älskar er!

Och till er som tagit så många år ifrån mig i mitt liv: Jag hatar er inte, jag hatar bara det ni gjort. Jag tackar er dock för hur värdefullt ni gjort mitt liv här och nu, utan er hade jag aldrig blivit den jag är. Hoppas ni själva lärt er av ert handlade genom att se vem jag är idag, och vilka ni själva blivit? Önskade jag kunde stoppa klockan och spola tillbaka och glömma det som var, men jag lär mig se på händelserna så här i stället. Jag kan det nu när jag står med två ben på jorden.

nu e jag färdigbearbetad för inatt.. djupa hjärna-helvete...

all kärlek till er där ute... och älska livet!!


/ linuzzz<3


avslutar med lite poesi jag skrivit som sammanfattar ovanstående rätt väl!: 

Vem sade att det som gått förlorat

skulle vara mödan värd att fälla tårar över
när det yttre talar sorgesång för andra.
Vems ansikte skulle dessa droppar uppmuntra

om det inte vore för livet i deras rörelse
som likt haven aldrig står stilla.

Kanske tröstar ett sorgset yttre skal,

en vilsen själ i dess misstags snedsteg,
för helhetens skull i det svåra.
Jag skall sörja det som är och har varit,

för det som senare skall komma att bli,
en hjälp för andra när det inre har fått liv.







-