.

jag vet vad jag känner, men det är för tungt för mig att förstå och respektera. jag har med åren lärt mig att när jag väl känner mig trygg/bekväm/tillfreds med vissa människor eller i en viss miljö, det är först då jag kan fungera som den jag faktiskt är. i detta fall, dock, krävs det mer än bara en självbekräftelse.

det krävs också ett fysiskt mod att våga sig ut på två ben och stå upp för det man känner och våga "leva ut" det också, självfallet iförsta hand på det mentala planet, men lika viktigt på det fysiska, men som är den andra och jobbigaste delen efter självbekännandet på det mentala planet. till en början tycker man att allt på det mentala planet vilket innebär tankarna och känslora, är det tyngsta och svåraste biten - vilket det varit och även är. men för mig gäller nu ett steg längre, om man på något sätt ska kunna "demonstrera" vägen till det som är det rätta, det som är en själv. klarar man en fas blir nästa fas den nya tampen och utmaningen, och så är det just nu även om jag fortfarande lever i ett slags förnekelsestadie i min djupa tankevärld. det kan låta paradoxalt - men ju mer åren har gått har det blivit "enklare" på det sätt att jag kunnat respektera och acceptera att jag är på ett visst sätt. å andra sidan har det blivit minst lika jobbigt att faktiskt leva upp till det - och det är där jag känner att jag är nu.

det är mycket jag vill, men jag känner att jag inte kan tro på mig själv, därmed sätter detta stora begränsningar för mig själv och jag känner mig på ett sätt fast och isolerad. samtidigt som jag är lyckligare vid tanken att det är okej att vara precis så som den jag är.

hela livet har jag fått slåss mot orättvisan och hatet, och jag har blivit trampad på och utsatt. så för mig borde detta vara en enkel match. men det är en av många kamper i livet som jag vet att jag måste genomgå för att kunna lära mig mer om mig själv och om min omvärld. det är bara så frustrerande att inte ännu kunna säga med säekreht vad allt kommer att leda - jag vill veta här och nu, jag känner mig så förvirrad annars. men jag har också lärt mig med åren att det tar tid, och det vet jag eftersom jag lyckats ta mig ur andra svårigheter som pågått under allt för lång tid som DÅ tycktes hålla på i en evighet. jag får väl helt enkelt tro och hoppas, förväntningar kan man ha, men de borde inte vara för höga. det är inte roligt att bli besviken.
fortsätt tro på livet och på dina drömmar, och låt det ta tid, låt dig omfamnas av kärleken från dina med- och anhöriga under tiden, det är viktigt att inte glömma bort vad man faktiskt har trots svårigheterna. det är mycket som går upp och ner, men jag vet att jag inte får glömma bort morgondagen, vem kan förutspå den?

/ linuzz<3