.

”De som bor på nedre våningsplanen tittar ut genom galler; fängelset är på utsidan”.


Det beskrivs hur brottsligheten i Amerika ökat med åren till följd av ett samhälle där bl.a. egoistiska individer handlar efter den nytta de själva kan dra mest av. Hur kommer det sig att barn i USA idag i vissa fall tvingas bära ”rånarpengar” då rånare kan bli mer våldsamma än om de inte får något alls, och att man på många kartor markerar olämpliga områden? Hur kommer det sig att egoismen har blivit så central? Troligtvis beror detta på ett flertal faktorer som samspelar. Omgivningen formar människan och tvärtom, beroende på vad som aktivt händer i samhället/samhällen. Hur styrs landet politiskt, vilka förutsättningar har den enskilde individen? Finner individen stöd i olika grupper och hur påverkas denne av dessa beroende på den politiska andan? Och svaret om individens etik och moral påverkas av detta är uppenbart ja. Omgivningen formar samhällen och tvärtom, som i sin tur påverkar hur individer rör sig bland olika grupper. Utvecklingen av dagens teknik kan kanske också fungera som en faktor för hur människor handlar, det vi ser och hör på tv och i radio varje dag, visst påverkas vi – dock på olika sätt. Jämförelsevis är USA som ett samhälle, så här ser det inte ut på alla platser runt om i världen då vi lever i olika samhällen med olika individer.



”Ett samhälle som väljer att sänka skatterna för de rikaste snarare än att hjälpa de fattiga och hemlösa har upphört att vara ett samhälle i ordets egentliga mening”.

Om detta är kravet för definition av samhälle tror jag vi missuppfattat ordet när vi talar om det i vardagslag, och då har vi mycket att arbeta med innan vi egentligen talar sanning. Det bildas lätt sådana här klyftor mellan rika och fattiga när de som mår bra och har det bra ställt sällan ser vad de egentligen äger och vad de har runt omkring sig, – fokus i deras värld ligger snarare på de högre mål som kan uppnås och tillfredställas. De grundläggande behoven är (mer eller mindre) tillfredsställda. Man glömmer lätt vad man har när man lever gott, på så vis glömmer man lätt de som har det mer illa ställt – så är det nog i de flesta samhällen där det finns stora klyftor mellan rika och fattiga. För att återknyta till ovanstående citat gällande kriminaliteten sker ständiga förändringar i samhällen (om jag nu fick använda det). Kanske ska man inte endast skylla på de som försummar de som har de lägre ställt – utan gå djupare i grunden och se hur ett specifikt samhälle är uppbyggt och hur det ser ut ”här och nu”. Religion, politik… allt påverkar oss. Vad som krävs är arbete med dessa klyftor, hur man får folk att se helheten, inte bara i deras egna världar utan i stort, hos alla – detta blir en utmaning för framtiden.

/ etik á deeplinuz

Du är snäll, du har ett oerhört varmt hjärta som strålar medkänsla hos andra.
Du är pålitlig. Jag kan säga ord till dig och där vet jag att de stannar.
Du är förstående, du vill förstå och försöker sätta dig in i situationer.

Jag har i många fall min överlevnad att tacka dig att jag orkade stanna kvar, trots att den enda vägen ut tycktes vara ett farväl av det vi benämnt vara vår värld. Du fångade upp en trasslig själ, och hjälpte den sakta att åter finna sin helhet. Tyvärr blir den aldrig hel, för många minnen skaver än´, kommer alltid att göra oavsätt hur glad jag än blir som person. Men du ska veta att du är en stor del av det långsamma läkandet, det som sakta men säkert bygger upp mig igen.

Du är värd alla blommor jag kan se, jag kan plocka. Du är värd den innersta hettan i solen och det ljusaste bland molnen.

Jag trodde du skulle tycka saker om mig, stöta bort mig när du skulle få reda på mina innersta hemligheter. Men jag tycker vi står varandra ännu närmre varandra nu än då. Med dig kan jag vara den jag är, jag slipper bry mig om hur jag är eller ser ut, kan vara bara jag. Du är det finaste bland gåvor, och jag är glad att jag fått ta del av den.


Du är guldvärd och betyder oerhört mycket i mitt liv, jag önskar jag får ha dig kvar just så länge också, just hela livet. Jag vet att du tar mig precis för den jag är, du försöker inte ändra på mig. Du ser mig som vilken person annan tots att jag ibland inte kan förstå detta då jag känner mig mest udda av alla. Men du får mig se mig själv som den jag är, just den jag verkligen är. Det betyder för mig att jag kan vara just den jag är, få älska vem jag vill och känna som jagf gör, och att jag möts av full respekt för detta! Det styrker mig. Tvivlar du någon gång på livet, se hit, för förlorar jag dig förlorar jag en del av mitt liv, och det är något jag vill att du alltid ska leva för även om det blir svårt - folk behöver dig alltid.

Jag älskar dig med hela mitt hjärta!
Du är guldet.



/
din Lina  <3

natt till fredag just nu, sitter uppe trots att jag borde sova. ska upp en timme tidigare imorgon innan skolan för att lämna ut en enkät till den fjärde och sista skolan (svane), är lite nervös ändå eftersom jag ska presentera vad det hela handlar om inför en hel klass. men det löser sig:) ska bli skönt att få in det som hela arbetet ska bygga på, har sedan helgen till mitt förfogande, och jag måste jobba järnet eftersom jag ligger långt efter och har många sidor kvar att skriva.. så det är bara att tagga!

fikade med adde idag, sjukt mysigt! och när vi skulle gå träffade jag en person som jag inte bordet ha träffat.. ncnc.. haha, sen hade jag utvecklingssamtal idag, och jag måste säga att jag verkligen var glad efteråt eftersom min mentor verkligen förstår mig in och ut och det är faktiskt så att jag kan komma och prata med henne om det är något, för jag vet att hon lyssnar och verkligen vill förstå. hon känner mig vid det här laget och hon vet hur jag fungerar, faktiskt, så det finns alltid saker jag kan prata med henne om! innan vi går ut trean är hon värd de finaste ord från oss som haft henne, har varit den bästa läraren jag haft i alla år i skolan, helt ärligt!

fredag imorgon, svane först, sen skola och sen hem och plugga Projektarbe hela kvällen, samma hela förmiddag på lördag, sedan blir det troligtvis utgång!

uppdaterar mer sen , time for zleeep nu!

linuzzz

För er som gillar littaratur, har jag här min novell från en uppgift i svenskan. Temat var Lund på medeltiden! (jag håller med ... finns det inte något lite mer roligare ämne?)

men läs om ni vill! 

Imorgon är ett nytt jag

2012

Arkeolog Jens Nielsen sitter vid en dator på Lunds Landsarkiv och jobbar med sin forskning som handlar om människor och deras levnadssätt i det medeltida Lund. För skojs skull söker han på sitt eget namn i namnregistret och får träff. Uppgifterna som finns berättar om en man vid namn Jens Nielsen som jobbade som skomakare på 1200-talet i Lund. Idag skall han ligga begraven på Norra kyrkogården i Lund. Arkeolog Jens Nielsen blir nyfiken, stänger av datorn och bestämmer sig för att vandra till kyrkogården för att undersöka om uppgifterna stämmer. På vägen köper han en mugg kaffe på Pressbyrån, sätter sig på en bänk i Lundagård och funderar på vem denne man kan ha varit och hur han levde. Han somnar snart till…

 1212

Jens kände sig trött som aldrig förr denna milda vintermorgon, trots att solens strålar fick honom att glömma huvudvärken för ett par minuter där han satt på sin träpall och förberedde dagens arbetsuppgifter. Efter en stund hängde han prydligt av sig sin gråmelerade kjortel på en kopparkrok och drog på sig sitt slitna läderförkläde, som han snart skulle komma att behöva ett nytt. Samtidigt som han placerade gårdagens lappade skor i en prydlig rad på arbetsbänken drog han en lätt suck när hans tankar föll på hur gårdagens arbetsdag hade varit: En högt uppsatt präst ifrån staden hade kommit förbi verkstaden och skällt ut honom för att de skor han beställt inte hade varit färdiga i tid. Jens visste att han måste skärpa sig med arbetet, men han hade på senare tid känt sig svagare i kroppen och tröttare än vanligt. Han tänkte att detta kunde bero på att han hade haft väldigt många kunder de senaste tre veckorna, då det hade varit fest i staden och alla ville ha fina skor till en tävling som skulle hållas i dans. 

Solen stod efter ett par timmar högre och tinade snö till vatten som sipprade ner från verkstadens tak. Jens tog ett par sulor och fäste dessa i lädret med hjälp av pliggar. Hans händer hade knappt känt av de välslipade pliggarna de senaste veckorna, men det var inget som bekymrade honom eftersom han hade fått in rörelserna efter många år i verkstaden. I stort sett utförde han liknande uppgifter hela dagen och för att fördriva tiden nynnade han ofta på kända psalmer eller samtalade med nyfikna förbipasserande. Den trötte hantverkaren kände att just denna dags arbete gick extra fort eftersom han inte hade haft några beställningar, något han inte brukade ha på fredagarna, som det var idag. Det var ofta roligt att ta emot beställningar så länge inte kräsna präster kom och skällde ut honom dagen efter för att de var missnöjda med resultatet eller för att skorna var färdiga ett par minuter för sent. Jens betraktade från fönstret mörkret som hade lagt sig likt ett täcke över hustaken i Lund. Han samlade ihop arbetsredskapen och reste sig för att ta kjorteln. Sedan låste han boden och började sakta vandra längs de leriga gatorna upp till Lundagård för kvällens aftongudstjänst i Domkyrkan. Dit gick han ofta, både kvällar och morgnar, för att be tillsammans med många andra lundabor, gamla som unga. Han kände att detta var ett slags avkoppling från allt som kallades arbete, och något som lättade på många tyngande problem.
Efter akten i kyrkan strömmade folket ut i alla riktningar och Jens började promenera den korta sträckan till sin familj på Skomakaregatan, där även många av hans arbetskamrater bodde.

Hans hustru betraktade honom genom köksfönstret, öppnade strax därefter dörren och välkomnade honom hem. Han gav henne en lätt kyss på kinden och smekte ömt hennes mage, som senaste veckorna blivit allt större. Han kunde känna små barnafötter sprattla inifrån mot den varma huden samtidigt som han smålog och vände sig om för att hänga av sig kjorteln. Hustrun betraktade hans trötta ögon och strök med sina händer över hans varma panna och sade att han såg sjuk ut. Jens svarade a han hade haft oerhört många kunder de senaste veckorna, och att en präst hade skällt ut honom igår vilket hade bidragit till att han hade sovit dåligt natten till idag. Efter dessa ord vandrade han tillsammans med sin fru in i ett större rum där de slog sig ner på två trästolar. Samtidigt kom hans son springande emot honom och hoppade upp i hans knä. Även sonen yttrade ett par ord om att fadern såg trött ut, att han inte kände igen honom. När han själv tänkte efter hade han ju faktiskt känt sig ovanligt trött senaste veckorna. Dessutom hade han av någon anledning fått sämre känsla i både fingrar och armar, något han hade märkt av när han tillverkade och lagade skor, men inte direkt tänkt vidare på eftersom rutinerna på arbetet såg nästintill likadana ut varje dag. Hustrun klappade honom på kinden och sade att det nog var nödvändigt att han innan arbetet imorgon gick till S:t Jörgens hospital för en undersökning. Han tänkte att det hela kunde röra sig om vanlig sjukdom med feber eller helt enkelt bara en lättare förkylning, men han lyssnade ofta och väl på sin hustrus ord och svarade därför med att han skulle gå dit för en enklare undersökning innan arbetet. Kvällen gick mot ytterligare mörker, och för att göra detta totalt gick Jens för att släcka de sista stearinljusen i köket. I nattmörkret värmde Jens och hustrun varandra innan de långsamt vandrade in i sängkammaren för att bädda ner sig inför en efterlängtad natts sömn.
Jens vaknade tidigt följande morgon. Solen sken in och han fick lyfta upp handen en bit framför ansiktet för att inte bli totalbländad. Hustrun låg bredvid och som hos en ängel sken hennes ansikte upp i morgonsolen när han satte sig upp på sängen och betraktade hennes lätta andhämtning. Han gav henne en lätt kyss innan han reste sig upp för att byta om. Då golvet knakade när man rörde sig genom rummen fick han smyga lätt för att inte väcka henne. I ett slags enkel påse av läder packade han med sig mat för dagen, smög ut genom den slitna trädörren och möttes sedan av den varma vintersolen på samma sätt som han gjorde igår. När han andades bildades dock tunga moln framför honom och han huttrade till lite innan han började vandra ned mot S:t Mårtens gata. Promenaden tog en stund eftersom han då och då stannande ett par gånger på vägen för att lyssna på förbiflygande vinterfåglar som tycktes sjunga bekanta psalmer i en ny tolkning. Efter ett tag hade han nått fram till S:t Mårtens gata och den följde han ungefär en kvart tills han snart var framme vid S:t Jörgens hospital. Det låg inramat av en stenmur på en liten gård, och på denna fanns en mindre kyrka och ett par små hus kring vilka stressade nunnor gick runt. Han tog lätta försiktiga steg in på gården och tittade sig omkring innan en vårdskunnig nunna snart, tvärs över gården, fann hans undrande ögon och gick fram till honom och frågade om han behövde hjälp med något. Jens förklarade för henne i vilket ärende han kommit och hon ledde då in honom till ett av de små husen. Han kunde höra jämranden, klagorop och många sorgsna skrik från den långa korridoren som följde efter ingången. Jens måste ha sett livrädd ut eftersom han aldrig tidigare varit på hospitalet eller varit med om något liknande förut. Nunnan ledde in honom i ett litet rum där han fick hänga av sig kjorteln. Hon föste fram en stol och bad honom slå sig ner. Under en stund ställde hon många frågor till honom, undersökte honom noggrant och antecknade sedan ner sina resultat på ett litet papper med en fjäderpenna.

Hon sa ingenting till honom under den säkert tims långa undersökningen. När hon till slut var färdig tog hon hans händer och tittade djupt i hans ögon. Jens puls blev allt mer intensiv och han försökte svälja en klump som på bara ett fåtal sekunder vuxit sig större, men det gick inte. Nunnan sade att hon hade något tråkigt att berätta för honom, och han förstod inte vad det kunde röra sig om. Hon lutade sig närmare honom och sade att han hade visade symptom på att han led av en mycket smittsam sjukdom kallad spetälska. Jens tittade chockat på henne. Snart därefter hamnade han i ett slags vakuum och han fortsatte att titta sjuksystern i ögonen utan att yttra ett ord. Klumpen i halsen tycktes ha vuxit större senaste sekunderna och han kunde snart känna en tår falla från sin kind. Nunnan lutade sig för att krama honom, men han var så stel att han inte ens kunde röra armarna. Han hade gått dit, förväntat sig få något slags diagnos om att han hade feber, men inget mer. Att han skulle ha drabbats av en sjukdom var en tanke som faktiskt aldrig slagit honom – så sjuk hade han inte känt sig!

Nunnan förklarade för den nästan helt stela skomakaren att han skulle tvingas stanna på hospitalet ett tag framöver. Hon lade hans ena arm över sin axel och hjälpte honom upp ur stolen då han var så chockad att han knappt kunde stå på benen. Hon ledde honom genom korridoren som, sedan han gått in i huset, ekade av sorgsna själars sökande efter något som kunde släcka deras törst. En sekund senare slog tanken honom han hade kunnat komma att bli en ny medlem av denna sorgekör inom snar framtid. Hon ledde honom in till ett rum där det fanns en bäddad sjuksäng och ett tillhörande litet träbord jämte denna. På sängen fick han sätta sig när hon ur ett litet skåp plockade fram något slags sjukkläder alla intagna på hospitalet var tvungna att bära. Till dessa fick han byta om och sedan lägga sig ner i sängen. Under hela dagen då han låg i sängen tittade han upp i taket och hade han ännu inte förstått beskedet riktigt. Han hade fått uppge vem han var och de hade också tagit reda på hans hustrus namn. Hon skulle snart via en sjukbudbärare fick reda på det tragiska beskedet. På kvällen hade hon tagit sig till hospitalet med sonen, men de fick bara lov att ses en kort stund eftersom det kunde finnas risk att han smittade. Han tänkte snart att han kanske redan hade gjort det eftersom han levt omedveten om denna sjukdom i säkert flera år. Men han försökte se situationen utifrån vad den var här och nu, och försöka finna sig så gott som möjligt i den. Under den korta stund de fick ses delade de tårar och kramade varandra. Jens klappade försiktigt hennes mage, kunde känna lillen sparka där inne och gav samtidigt sin son en kyss på kinden. Hustrun och sonen var tvungna att lämna honom när mörkret föll och timmarna som följde därefter låg han och tittade upp i taket och hade svårt att somna till tonerna av de svårt sjuka som bankade i väggarna intill.

Nästa dag liknade till största delen gårdagen, men han fick olika slags vätskor han var tvungen att dricka. Genom dörren kunde han se patienter gå förbi i korridoren, många av deras ansikten var deformerade och deras fingrar liknade mest klumpar. Han tittade därefter på sina egna och rörde lätt på dem, men det gick trögare än för ett par dagar sedan. Han hade förstått att rörligheten i fingrarna hade minskats till följd av spetälskan och han hade blivit tröttare och sjukare pg.a. denna. Dagarna på hospitalet blev efter ett par veckor vardag för Jens. Det hade snart blivit ”hans nya hem”. Nunnan berättade för honom att han blivit smittad för flera år sedan men att det först var nu som symptomen visade sig, och det blev bara värre för varje vecka, precis så som han själv hade upplevt att han stegvis blivit sämre. Vissa veckor var klagoropen mindre då de sjukaste hade avlidit och nya tagits in på hospitalet. Jens hade känt knölar i ansiktet som efter en månad vuxit sig stora nog för att nunnorna skulle påpeka att hans utseende förändrats. Allt gick så fort. Från en vecka till en annan kände sig Jens 10 år äldre. Hustrun hade nu inte länge tillåtelse att röra sin man utan fick ge honom gåvor och hälsningar via personalen, och i bästa fall titta på honom från dörröppningen. Allteftersom veckorna gick blev skomakaren sämre och känslan i fingrarna var nästan helt borta, något han verkligen kunde känna av när han låg i sängen och pysslade med små pliggar och lädersulor som frun hade tagit med för ett tag sedan för att han skulle ha något att göra.

Ett par veckor senare tog Jens själv ton i sorgekören, inte frivilligt, men smärtan hade blivit allt mer intensiv och påfrestande så att detta inte kunde hjälpas. Han var nu den som bankade på de nyintagna patienternas väggar. De senaste dagarna hade han fått svårare att andas, och han kunde knappt längre hålla ögonen öppna. Han kippade efter andan, men den var knapp.

En natt mötte han ett kraftigt ljus, genom vilket han vandrade i ett slags dimma. Han upplevde det hela som ett slags färd till framtiden. Han kunde efter en tids vandring i dimman urskilja barnaskrik och dessa var så pass kraftiga att han fick sätta händerna för öronen, i den mån han kunde röra dem. Efter ytterligare vandring i dimman kunde han snart se sin son. Han höll på att låsa upp det rostiga låset till skomakarverkstaden och när han klev in hängde han av sig sin kjortel. Därefter plockade han fram arbetsredskapen och förberedde arbetet för dagen.

2012

Jens vaknar snart till av att ett förbipasserande pars röster liksom ekar i hans huvud. Han inser strax därefter att han spillt ut det mesta av kaffet på sina svarta jeans och att det redan har hunnit torka in. Han blinkar långsamt till ett par gånger innan han reser sig för att slänga pappmuggen i en papperskorg som finns intill bänken. Snart fortsätter han sin promenad och möts längs Bredgatan upp till Allhelgonakyrkan av blomstrande buskar. Hans ögon faller på en speciell ros som han bestämt plockar upp och luktar på.  Ett par minuter senare är han framme på kyrkogården och orienterar sig fram där i någon timme innan han finner en mossig, gammal sten där han snart kan läsa ut hela namnet: Jens Nielsen.

Han småler lite för sig själv, och lutar rosen långsamt mot gravstenen. Där sitter han ett par minuter och känner grönskans dofter omfamna honom. Snart får han dock väldigt bråttom: Han har lovat att följa med sin son Felix för att köpa ett par nya fotbollsskor till matchen imorgon…  



´

för inspiration till vår novell fick vi gå till kulturen innan... tjoho!



Om någon enstaka bara läser typ en mening blir jag glad bara över det... haha.



linuzz

min poetsida, ifall nån vill kika in fler grejer:

http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=10201



linuzz

chacha!

idag har det varit ö-dag vilket var precis det jag behövde! verkligen skönt. idag fick vi tillbaka uppspel 2 bedömningen och jag fick 19 trots att jag tyckte det gick åt helvete med hela grejen. maialde min lärare direkt efter jag hade hört mp3 filen med vårt uppspel på it's learning, det var så katastrofalt out of sync och pitch osv! men tydligen gick det så pass bra att han ville ge mig 19 (20 är max). verkligen chockad, men lika glad!

förresten är det nu bestämt att jag, mamma, mammas kompis och anna (min storasyster) ska åka till gran canaria i december! ser galet fram emot det! att komma ifrån all jävla skit som är just nu. och det glädjer mig ändå att det bara är 5 veckor kvar till jullov. tuffa veckor med plugg, men nu har jag iallafall något att se fram emot!

så här ser hotellet ut där vi ska bo:


Det ska bli uuuuunderbart!

nej nu, sängen

hörs

linuzz

igår var begravningen, och det blev verkligen jättefint (även om jag inte var med från början). jag kom senare, men fick se kistan. började gråta direkt, hade inte räknat med att reagerat så starkt, men det var så fint. blev nog helt enkelt rörd. och sen är det klart en stor saknad.. och det blev en speciell känsla när man visste att mormor låg i kistan. men det var verkligen jättefint. torkade tårarna för sedan var det minneslund och vi åt jättegod mat, precis som mormor ville: det skulle vara mat som alla kunde gilla, dricka för alla, vi skulle vara sociala och äta rikligt med mat och vara lyckliga och glada tillsammans, och inte sörja. innan jag gick till petersgården där allt hölls, var jag på en lektion i skolan, och när jag cyklade förbi där (ligger precis bredvid polhem) såg jag likbilen precis samtidigt! tror det var meningen att jag skulle ta ett sista farväl. innan minneslunden ringde klockorna och jag hörde dem hela vägen. det var speciella minuter!



prästen mats och kistan.


minneslund.


pappa spelar.


mormor ung.


släkt:).

det var underbart fint.

saknar dig och älskar dig föralltid min underbara mormor!!!¨


linuzz<3

jag bara älskar driving home for christmans med chris rea, låten säger mig så sjukt mycket: inte bara för att jag tycker den är så sjukt fin, utan för att den helt enkelt bara går rakt in i hjärtat på mig. den framkallar många minnen från när jag var liten. det är en låt som funnits med jular i många, många år, och eftersom julen närmar sig känns låten just nu också väldigt speciell.
när jag var som mest nere förra julen hjälpte låten mig också, det var först då jag förstod att känslor jag haft under hösten var kärlek. låten blev ett slags.. hjälp för mig.



Smälter varje gång jag hör den.. älskar just den här biten: 
So I sing for you
Though you can't hear me
When I get through
And feel you near me
I am driving home for Christmas
Driving home for Christmas
With a thousand memories


Trots att du befinner dig oerhört långt borta (iallafall i mina drömmar, på det sätt jag hade velat ha min relation till dig på, även om jag vill bevara detta..), finns du alltid i mina tankar, i mina drömmar, är jag beredd att göra allt för dig! sjunger för dig i mina drömmar, håller om dig: där vi värmer varandra. jag vandrar på en väg... med många underbara minnen med dig. jag vill bara komma till slutet på vägen.. där du omfamnar mig med öppna armar..och säger att du väntat på mig ... men jag är än på den vägen.. och tror jag kommer förbli där.. eller ja, jag vet det.

/
linuzz

Nu längtar jag innerligen till jul och jullov. Tur att det inte är allt för lång tid kvar dit (5 veckor till jullovet!). Det ska firas med en alldeles speciell vila hemma och troligtvis en underbart eftertraktad solsemester till kanarieöarna med mamma, anna och vår gudmor! det blir isåfall sjunde gången jag besöker kanarieöarna och jag åker gärna dit ännu fler gånger. det känns nästan lite som ett andra hem: dels för att det är ett helt annat klimat, men även kulturen och människorna är annolrunda, samt språket: spanska som både jag och anna känner oss ganska bekanta med nu. det blir ett slags tillflykt från de dystra tunga moln som händer över sverige (jag upplever det så nu, även om jag vet att när snön kommer, blir jag på bättre humör) men det är ändå skönt att komma bort lite! så just nu söker vi runt efter ett bra resmål, troligen på gran canaria (varit där en gång innan, där e underbart fint), så det hoppas jag verkligen blir av!

helgen har varit okej, var mycket i både fredags o lördags men hade kul i vilket fall, eftersom jag skrev om festen i förra inlägget tänker jag bara ladda upp ett par bilder som jag inte orkade senast:


jag och sara


minns inte ens att bilden togs, men min dans var (haha) uppskattad!



henke och jag:)



jag och elin taggar!



carro, adde, jag , hanne :)

sammanfattningsvis: rolig helg!

imorgon är det uppspel på musiken och eftersom hela vår grupp inte kunnat repa en enda gång tillsammans är jag ganska nervös. men det gäller bara att tro på sig själv helt enkelt. jag spelar gitarr och sjunger denna gång också, anledningen är att jag vill visa att jag kan om jag tror på mig själv, om det sen blir pannkaka av allt så har jag ändå gjort mitt bästa. alla anstränger sig så jag hoppas ändå det kommer gå bra,  alla är verkligen duktiga.

på fredag är det begravning för mormor. jag sitter och funderar på och velar över om jag ska vara med eller inte, just eftersom jag inte klarar av sådana tunga stunder. det känns bara sjukt jobbigt. troligtvis kommer jag vara med på minneslunden (tror det heter så när man äter och gör annat för att hedra den bortgånge), det känns mer rätt på nåt sätt. det blir bara mamma o mosters familj, i princip. mormor ville inte ha fler, det skulle vara så simpelt som möjligt och vi ska inte sörja utan äta rikligt och vara sociala med varandra. det känns bra, men ändå tungt. ska till hennes lägenhet på lördag och se om jag vill ta med något hem som betytt mycket för mig, vad som helst.
kommer kännas konstigt att hon inte är där, men jag vet att hon äntligen fått ro i sin goda själ. det känns i hjärtat!

jag skulle pluggat mycket idag men är fan helt slut, så det blev inte mycket med det.  det är snart december och jul, och troligtvis också lite sol till det!



gran canaria!



nu ska jag lägga mig och läsa i en bok vi fått på svenskan som heter "blindheten" faktiskt helt okej so far, dock flummig, men det passar ju mig, eller hur?

/

linuzz<3

den här helgen har det hänt väldigt mycket: i fredags fixade jag musiken på modevisningen, och hade även med mina datorprylar till moa o malins fest i sandby igår. de hyrde högtalare av mina två bästa killkompisar som körde ut, monterade upp + ner efter festen var slut. de hade också med sig ett par lampor för discogolvet! tyckte i vilket fall att festen blev lyckad trots slagge (som jag tur nog missade).

modevisningen i fredags gick också väldigt bra, det var riktigt kul! det var verkligen roligt att arrangörerna var så nöjda med min insats: där var till och med en kille som var med och gick modell som kom fram efteråt och tog mitt nummer om han ville att jag skulle spela på fest någon gång, sådant är alltid kul! det stärker verkligen!

igår blev det dock lite för mycket alkohol, men inte för mycket i den grad att jag spydde eller så. det första jag fick höra på msn idag var "hahahaha godmorgon lina" av ida. sanningen var att jag var sjukt taggad igår och jag måste sett störd ut när jag dansade, men skitsamma fan, haha.

idag är det plugg, fick reda på för en timme sen att en inlämning ska va färig 23:55 inatt och jag har inte ens börjat (inte likt mig detta, vad kan jag ha missat på genomgången?!) trodde den skulle va inne på tisdag, men tydligen inte.
anna kom hem idag också från vietnam, hon har varit reseguide där i två veckor, så hon har visat lite bilder och sånt och ska hem vid femtiden.

I veckan är det begravning för mormor, får se hur det blir med det hela. Har inte gått på en enda begravning för det känns sjukt tungt, och jag är emotionell (för er som känner till min djupa sida förstår) så jag hade bara brutit samman. men det blir säkert bra. hoppas verkligen mormor vilar i frid, saknar henne. men jag vet att hon är befriad från allt lidande nu, hon är på en finare plats än denna osäkra värld på jorden. finns så mycket hat och oroligheter på många platser. älska mer, det behövs!

nu ska jag plugga, och det väldigt intensivt.



en mycket fin bild på byahyset i sandby där festen var igår! populär lokal, har varit på jättemånga fester där.
bara för att ha nån bild!

peace.


linuzz

ses där, jaaadå!


linuzz

tja.
sitter just nu och äter lite frukost, börjar om en halvtimme. är riktigt jävla trött idag och jag har sovit sammanlagt 15 timmar på tre nätter (rekommeneras ju att man ska sova dubbelt så mkt) så jag behöver egentligen inget annat än en sovmorgon, hade suttit såå fint. och den sovmorgonen när jag börjar 13.15 på fredag försvinner eftersom jag ska ta spruta halv 10, perfeeekt.
har bara inte haft så mycket motivation att skriva här på senaste tid för varit så jävla trött med allt.
har massa att fixa dagarna som kommer också, så vi får se hur allt går.

fred

linuzz